Långsiktigt sparande är bäst (för banken)

De flesta människor tänker knappt på det, men för bankfolk är det en påminnelse om en ljuv framtid. Jag tänker givetvis på det orange kuvertet som dimper ner i brevlådan inom kort.
I december förra året placerades över 30 miljarder kr in i premiepensionssystemets olika fonder. Det är pengar som dragits från hårt arbetande svenskars löner och nu ska förvaltas av hårt arbetande banker mot en facil avgift på ca 0,35 %.  Totalt rör det sig om 430 miljarder kronor (31/10 2011) så det blir med andra ord ungefär en miljard kr – eller en ”säck” på bankspråk – att dela på.

Det finns flera fördelar här: Först och främst tillkommer fler pensionssparare varje år och ca 30 miljarder nya kronor (Joel Dahlberg har givetvis tagit upp detta). Inte mycket pengar betalas ut dock, eftersom de som går i pension inte har några stora summor i premiepensionssparande. En annan fördel är givetvis att denna intäkt följer bankernas allt viktigare devis – avgift in, risk ut. Förvaltningsavgiften är garanterad, men avkastningen får oftast spararen själv hoppas på. Så är det i och för sig med allt större del av pensionspengarna. Det är snart bara politikerna själva som får en garanterad summa i pension, när de lämnar Riksdagshuset efter en lång och slitsam karriär.

Nu finns det ju visserligen problem här. Den dag då PPM startade valde 67 % egna fondval, nu gör bara någon enstaka procent nya sparare det, medan de övriga slussas in i 7:e AP-fondens soffa.
Över huvud taget har 42 % av spararna pengarna i AP7 Såfa. Men bara knappt 30 % av kapitalet finns där eftersom de flesta yngre som väljer Såfan, eller snarare inte gör något val alls, inte har några pensionsavsättningar att tala om. Och i takt med att folk börjar bli äldre, få mer pengar (och träffar fler trevliga rådgivare) placerar de ofta om pengarna i andra fonder.

Bild: Premiepensionen Pensionsspararna och pensionärerna 2011, sid 15.

Nu väntar antagligen strider om Premiepensionens framtid. Argumenten emot är onekligen stora, men det finns kapitalstarka krafter bakom systemet. Och de pekar gärna på de katastrofala följderna som skulle uppstå om man försökte tömma de ca 800 fonderna i systemet på många miljarder kronor. Att få ut anden ur flaska är inte svårt, men att få in den igen är mycket knepigare. Dessutom är väljarnas intresse för frågan med all sannolikhet mycket litet. För vem orkar bry sig om pensionssparandet, förutom bankerna förstås, som faktiskt tjänar på det.