Stackars fondförvaltare

Jag har i många år tittat avundsjukt på min bekante som arbetar på fondbolag. Det verkar vara både hög lön, bra förmåner och trevliga arbetstider. Hans tyska bil är inte först iväg på morgonen och inte sist hem om jag så säger. Droppen var ändå när jag frågade honom vad som var svårast som fondförvaltare. Var det konkurrensen, pressen från ägarna eller den ständiga osäkerheten som var värst? ”Att försöka se upptagen ut hela dagarna”, svarade han uppriktigt. Placeringarna gjordes ju ganska maskinellt och sedan återstod det mest bara administration och lite rapportskrivande. Ganska långtråkigt faktiskt…

Fondernas A- och B-lag
Men nu verkar tiderna ha förändrats. Förr räckte det med att snurra runt 200 miljoner, men nu måste det till det tredubbla för att få åka på skidsemester. Nya regelverk och kostnader tillsammans med minskade avgiftsmöjligheter tar sin rätt. Det var inte länge sedan en magisk gräns bröts då en viss direktör sade att de nu hade fler jurister än mäklare anställda. Men bankerna sitter ju i ett skönt oligopol med många sätt att öka sina intäkter, det gör inte fondbolagen. Inte alla i varje fall. Fondernas A- och B-lag börjar bli allt tydligare. Där A-lagen sitter tryggt i knät på bank och försäkringsbolag med många miljarder i pensionsplaceringar sitter resten och drömmer om att få ingå i någon fond-i-fond någonstans. Annars gäller det bara att slå ihop, sälja, eller lägg ner. Alternativt bli ersatta av en dator. Vissa klarar sig ju bra i och för sig. Spiltan, Atlant, Didner & Gerge är ju starka kort. Liksom Brummer som inte behöver ta skit från någon. De har sin egen plattform och betalar inte ett skvätt för att vara med i någon fondlista.