Nu vänder det uppåt!

De senaste dagarna har genomsyrats av positiva tongångar och en sann känsla av att den jobbiga tiden är bakom oss. Småspararnas favoritmedia satte rubriken ”Världsekonomin ser allt bättre ut” på självaste lönedagen. Några ljuspunkter som tas upp är ett stigande inköpschefsindex i Kina och USA, krafttag i Japan och låga räntekostnader för industrin.

Från CNBC är det inte heller någon brist på glada tongångar. Bostadsmarknaden ser bättre ut och USA:s energisituation har vänt om, till stor det tack vare ny teknik (fracking).

Andra glädjande tecken i tiden är att S&P 500 är runt ATH och pengar börjar strömma in på börserna från den berömda sidlinjen. Vissa ser till och med att Dow Jones står inför en längre och starkare uppgång mot 20 000 inom 4 år (+50 % ungefär). Det ser även bra ut tekniskt. Kort sagt har jag inte känt mig så upplyft sedan 2007, eller kanske inte sedan 1999.

Spansk fader vår

Någon ljusning för Spaniens del syns tydligen inte än. Enligt Kenneth Rogoff brukar en kris genomgå fyra faser: husprisfall, börsfall, arbetslöshet och minskad BNP. Vi kan väl börja med huspriserna:

Prisutvecklingen januari 2007 – januari 2013. Siffran -31,81 % är inte riktigt mätt från toppen och borde alltså vara ännu något högre. (Bild från casas.facilisimo.com/preciometro)

Så till börsen. Tja, IBEX 35 ligger ju på ca 50 % jämfört med toppnoteringen hösten 2007. Med lite vilja skulle man kunna se det som att en vändning är på gång. Men det kanske bara är en av alla rekyler på nervägen.

Arbetslösheten behöver vi knappt tala om. Den ligger för befolkningen 15-74 år på ca 25 % och visar inga tecken på att minska.

Sist men inte minst kan vi konstatera att Spaniens BNP sjönk med 1,3­­-1,4 % under 2012. Till viss del beror det nog på turismen, vilket jag nämnde i en studie i spanska.

Nu har krisen dock verkat under ca fem år och enligt någon slags krislogik borde det börja släppa nu. Men ser man tillbaka så undrar man ju vad som kommer att vara landets motor framöver. Turism ja, grönsaker ja, men sedan blir det svårare. Men kanske är landet egentligen på väg åter till ett ”normaltillstånd”. Läser man om Spaniens historia så förstår man att det finns långa perioder av låg tillväxt. Antony Beevor ger en målande bild av Spanien som ett land i stagnation vid tiden innan inbördeskrigen 1936.

En av mina spanska bekanta har länge talat med hög svansföring om Spanien som en historisk världsmakt. Nu har dock tongångarna förändrats. Föräldrarna har traditionell sett betalat en stor del av barnens första bostad genom att belåna sin egen, men nu är det svårt. Barnen har ju inte heller något jobb och får bo kvar hemma ända upp i medelåldern. Tjejerna vill inte hamna i samma sits som sina pigor till mödrar och skaffar inga barn. Tidigare har status varit väldigt viktigt med hög utbildning och fina titlar. De flesta grovjobb görs av sydamerikaner, men även det håller på att förändras och sydamerikanerna vänder hemåt i allt större antal. Det är inga muntra tongångar jag hör.

Hur tänker de på banken?

Det har varit en hel del klagomål på vissa banker en tid. Exempelvis har Swedbank och Nordea haft olidliga tekniska problem och senast fick Danske på skallen för att de plötsligt har lagt avgifter på en rad konton. Obegripligt kan tyckas, men så här enkelt kan det kanske vara:

När det gäller de tekniska problemen är det knappast någon hemlighet att flera banker sitter på ett korthus av gamla system och plattformar som blir mer problematiska att driva för varje år. Men att investera i nya system och föra över data skulle ta år och kosta multum. Därför rullar man vidare den allt tyngre och växande snöboll en bit till uppför backen. De som har försökt att ta tag i bitarna har antingen bränt ut sig, fått gå pga bristande resultat och/eller skenande konsulttimmar.

Att Danske lade på avgift på olika konton är kanske inte heller någon överraskning, om än klantigt. I möten har det diskuterats om ökad lönsamhet. Någon har gått igenom avgiftsstrukturen och frågat varför en hel rad tjänster ska vara gratis, speciellt för kunder som inte ger någonting. Detta har inte gått att argumentera emot. Flera inblandade har visserligen känt att det kommer bli ramaskri om dessa avgifter blir verklighet, men man har inte protesterat för säkerhets skull. Det märkliga är att det finns tusen smartare ställen där banken kan ta in mer pengar från privatpersoner; fondavgifter, räntenivåer, sitta längre på pengarna vid olika transaktioner osv.

Sist men inte minst kommer frågan om Facebook upp. Inga namn, men för vissa banker har FB blivit en klagomur där hundratals kunder vräker ur sig missnöje till allmän beskådan  Ur marknadssynpunkt har satsningarna mest blivit kontraproduktiva. Man lockar inte nya kunder, man skrämmer bort dem. Det som skulle bli en kostnadseffektiv marknads- och informationskanal beskrivs idag i tysta ordalag närmast som ett moment 22. Man vill egentligen inte vara kvar som det ser ut nu, men kan givetvis inte lämna FB eller stänga för kommentarerna     ...bäst att inte prata om det bara.

Jaha, belåning är dumt?

Ibland när man pratar om privata placeringar börjar någon klok medborgare antyda att derivat, hävstångsinstrument och belåning bara är för dumdristiga spekulanter. Förnuftiga sparare köper aktier i kvalitetsbolag för egna pengar och lever på utdelningen. Ränta på ränta-effekten som sagt. Det följer liksom naturens ordning att odla klokt och leva på avkastningen.

Men hur är det egentligen? Har inte många av dessa "kvalitetsbolag" en belåning som inte är helt blygsam. Och är inte produktionen flyttad till Kina för att få lite mer utväxling på täckningsgraden. Och när vi ser hur miljöfrågorna sköts, och hur råvarorna skövlas fram utan tanke på framtiden, då kan vi börja tala om hög risk och att skapa maximal hävstång på vinsten. Sedan köps bolagens aktier av småsparare här hemma som predikar långsiktighet för mig och säger att de aldrig skulle röra hävstångsinstrument.

"Samhällsproblem har en otrevlig vana att jämt liksom tränga sig på. Det gäller att blunda för allt man är värd och försöka att inte förstå"
Nationalteatern

Kaffe någon?

Torkan i Nordamerika fick som bekant en rad grödor att skena i pris i somras. Under hela hösten gick terminspriserna sicksack på hög nivå, för att sedan börja sjunka ner mot normala nivåer igen. Det här var naturligtvis ett bra läge för trading i exempelvis vete, majs och sojabönor. Men frågan är hur det går framöver. Oron över torkan finns kvar i allra hösta grad i flera regioner. Och tittar man på kurvorna ser man att priset på grödor generellt sett har böjt av uppåt ända sedan 2006. Vad beror det på?

Sådana här priskurvor för ju spontant tankarna till en hög inflation, men det handlar givetvis om någonting annat här. Klimatet, ökad efterfrågan från stora inköpare, dyrare produktionskostnader, minskade odlingsytor... Det lär knappast oroa några surdegsbagande Södermalms-hipsters, storkonsumenter av kanadensiskt vetemjöl med extra hög proteinhalt. Men självklart är den här utvecklingen problematisk. I vilket fall är det nog dags att saxar sig ur de korta positionerna och tacka för den här gången. Sticker priserna upp igen så kanske det blir en repris, men i annat fall är det dags att titta vidare.

Kaffe är alltid intressant. Inte bara för att vi svenskar är storkonsumenter. Liksom grödor och olja är det en råvara som folk inte kan vara utan. Istället verkar konsumtionen bara öka och kaffe lär redan världens näst största råvara (efter oljan). Här har priset gått ner relativt långt från höga nivåer. Kanske det är dags att tanka?

Kaffepriset 2002-2013. Påminner det inte lite om guldpriset?
(ICE Futures. Bildkälla:tradingeconomics.com)

Kinas export- och importsiffror, del II

Jag läser på Bloomberg att ett mail skickades igår där Kinas tullmyndighet försvarade landets import- och exportsiffror och menade att varenda dollar stämmer. Kinas uppsving på 14,1 % (december 2012 jmf december 2011) är siffror som bygger på faktiska tulldeklarationer. Mailet kom som ett svar på kritiken från Goldman Sachs och UBS m fl. (Se tidigare inlägg.)

RBS gillade visserligen att den kinesiska tullen hör av sig och kommenterar kritik. Men faktum kvarstår att statistiken verkar manipulerad när den jämförs med data från andra handelspartners. Shanghaibörsen (SHCOMP) sjönk efter att Peking rapporterade en nedgång i utländska direktinvesteringar på 4,5 % i december, jämfört med december 2011. Från RBS påpekas också att Kinas export till Hongkong visar stark tillväxt, samtidigt som data från Hongkong visar att importen från Kina är mycket mindre.

Man kan ju fråga sig varför siffrorna skulle dopas. Är det som i gamla Sovjet, att ingen vågar visa dåliga siffror för ledningen i rädsla för att förlora sin ställning. Eller vill man bara av ren nationalistisk stolthet visa bra resultat, som östtyskarna inom idrotten? Skulle dåliga siffror komma ut måste väl ledningen hitta syndabockar, vanligtvis någon yttre fiende. Och blir det riktigt illa är det ju kutym att starta ett litet krig mot någon för att avleda uppmärksamheten. Vi får väl se...

Kina är världens motor, men för perspektivets skull
kan det vara kul att titta på bruttonationalinkomsten, löpande USD. (Bild från Google Public Data)

Tio små traders

Tio traders satsade i Karo Bio. En glömde stop-loss, så var de bara nio.
Nio traders handlade utan måtta. En mellan egna konton, så var de bara åtta.
Åtta traders valde papper nu. En tog CFD:er, sen var de bara sju.
Sju traders skulle kolla in VIX. En tittade på chicks, sen var de bara six.
Sex traders skulle hämta hem. En glömde det, sen var de bara fem.
Fem traders gick all in. En tog hela sin hyra, sen var de bara fyra.
Fyra traders skulle räkna och se. En orkade inte det, sen var de bara tre.
Tre traders snackade risk/reward. En sa, vadå? Sen var de bara två.
Två traders hade satsat några spänn. Den ena blankade naken, sen var det bara en.
En trader satt ensam och fyllde i sin logg. Sedan struntade han i det och startade en blogg.